Växter och kryddor som hälsokost och medicin

För tips på hur man bäst samlar in tar till vara på örter, läs här.

Anis  Oljan i anisfrön har aromatisk doft och söt smak och var en av beståndsdelarna i absint och används fortfarande i aperitifer och likörer. Anis används också som smaksättare i bröd och godis. Anis anses vara slemlösande, hostdämpande, kramplösande, hjälpa mot gaser i magen, framja matsmältningen och stimulera bildningen av bröstmjölk hos ammande kvinnor. 

Ask. Av askens blad kan man laga ett uppiggande och urindrivande te. Barken har en sammandragande verkan, och den fuktiga innerbarken närmast veden har tidigare använts som omslag på sår.
Ur mannaasken utvinner man en vitaktig, söt saft, kallad manna, vilken har använts som ett milt laxerande medel. 

Basilika Det finns många sorters basilika, alla med olika smaker. Använd helst färsk basilika, i torkad förloras mycket av smaken. Basilika är antiseptisk, allmänt stimulerande och välgörande för en orolig mage. Basilikan sägs också vara urindrivande, kramplösande och lugnande. Olja som gnids in vid tinningarna sägs lindra huvudvärk.

Björnbär används främst till marmelad, sylt och saft. Av torkade björnbärsblad kan man göra ett gott te som verkar stoppande vid diarréer.
Genom att koka färska björnbärsblad får man en dekokt som kan användas till ansiktsvatten med sammandragande verkan, gurgelvatten vid mun- och svalginflammationer eller till bad vid svårläkta sår.

Blåbär innehåller bl. a. A- och C-vitaminer, men den viktigaste medicinska egenskapen hos blåbär är den stoppande verkan de tillagade bären har vid diarréer, vilken beror på att de innehåller en hög halt av garvämnen. Färska bär kan däremot verka laxerande. Blåbärskal visade sig dessutom nyligen vid en undersökning i Lund ha de absolut bästa fibrerna för att bilda en skyddande bulk i grovtarmen. Bladen har i torkad och hackad form använts mot urinvägsinfektioner, de anses ha blodsockersänkande verkan. Bärsaften kan användas till gurgling vid inflammationer i mun och svalg och har i folkmedicinen ibland använts utvärtes på sår och utslag.

Bockhornsklöver är en gammal kryddväxt. Hela örten avger en stark lukt som finns kvar även sedan den torkats. Medicinskt utnyttjas framför allt fröna som innehåller rikligt med proteiner och s.k. steroidsaponiner, vilka används i den moderna läkemedelsindustrin som råvara för framställning bl.a. kortisonpreparat och p-piller.

Blåstång användes i antiken mot ledsmärtor och på 1700-talet var den ett vanligt medel mot barntuberkulos, astma och hudsjukdomar. Man kunde också lägga en handfull blåstång i badvattnet eller gnida huden med färsk blåstång, en behandling som ansetts välgörande för blodcirkulationen. Blåstången är rik på jod, men på grund av svårigheten att få en exakt dosering är den inte lämplig för självbehandling för det ändamålet. Det är också just på grund av jodhalten som man vid vissa sjukdomar måste vara försiktig med att använda blåstång.

Brännässla är en av våra allra nyttigaste och näringsrikaste växter! Den är bland annat rik på A- och C-vitamin, järn, kalium, kalcium, fosfor, kisel och klorofyll. I folkmedicinsk anser man att den är blodsockersänkande, urindrivande och allmänt stärkande. Den avlägsnar också urinsyra ur kroppen, vilket ska vara bra vid exempelvis reumatism och eksem. Andra problem som nässlan anses lindra är blodbrist, gikt, hudsjukdomar, håravfall, ischias och ryggskott. Brännässlan finns över hela landet och de unga bladen är goda i soppa. Torkade blad ger bröd en fyllig smak och man kan också göra ett gott te på dem. Ett avkok på bladen anses kunna avhjälpa blodbrist och ha blodrenande och urindrivande effekt. Mot dålig matsmältning och hudsjukdomar ska det också hjälpa. Som hårsköljningsmedel sägs det motverka håravfall och mjäll.

Chili har visat sig bra för att stabilisera blodsockret och sänker insulinkoncentrationen i blodet. Den stimulerar fettförbränningen genom att höja ämnesomsättningen och anses även reglera aptiten så man inte känner sig lika hungrig. Dessutom anses den vara bakteriedödande och capsaicin, det ämne som gör chili stark, och har faktiskt visat sig hämma inflammationer. Man tror även att chili kan motverka tillväxten av cancerceller.
Chili som visat sig ha flera bra egenskaper, den är slemlösande och bra för matsmältningen, vara smärtstillande och sänka blodtrycket. Chili anses dessutom bra mot hjärt- och kärlsjukdomar då den är blodförtunnande, och är bra mot kärlkramp då den vidgar kärlen. Chili har använts lokalt vid hudirritation och för stoppa blödningar i sår.

Citronmeliss, Hjärtans fröjd, har citronsmakande blad som kan användas färska i sallader och såser. Te av de färska eller torkade bladen är välsmakande och lugnande, sömngivande, kramplösande, svettdrivande och uppfriskande och används framförallt vid feber, förkylning, nervöst betingad huvudvärk och vid väderspänningar. Som kompress på sår förhindrar de krossade, färska bladen infektion. 

Daggkåpa Späda, färska blad har en något besk smak och går att äta i sallader. I början av blomningstiden kan man samla blad och rot och torka. Växten innehåller tanniner och har en sammandragande och blodstillande verkan, i synnerhet roten. Avkok av bladen eller en brygd på roten kan användas till att tvätta och stilla blödande sår, desinficera finnar och andra inflammationer eller för att stilla menstruationsblödningar. Ett avkok från daggkåpa ansågs förr skydda mot missfall och vara ett skydd för det ofödda barnet. Dessutom skulle slappa bröst kunna blir fasta igen. Det sades även att avkoket var bra som ansiktsvatten för fet hy. För länge sen i hednisk tid användes denna växt som skydd mot jättar och demoner. Sedan välsignades den av Jungfru Maria som kvinnornas egen ört.

Dill har sedan urminnes tid använts som krydd- och läkeväxt. Ur dillfröna utvann man en olja som de romerska gladiatorerna använde till att gnida in kroppen med före kamp. Ett utdrag av torkade och pulvriserade dillfrön används inom folkmedicinen mot magbesvär och väderspänningar och att tugga dillfrön anses dämpa hungerskänslor. Dillfrön har även ansetts öka mjölkutsöndringen hos ammande kvinnor. Länge tillskrevs dillen magiska krafter – om man hängde en dillknippa över sin dörr skulle den skydda mot trolldom. Roten har en stark doft och aromatisk, pikant smak och anses kramplösande, väderdelande, inflammationshämmande och urindrivande. Färsk dill används som uppskattad krydda. Dillvatten var en gammal huskur för barn som hade magknip eller svårt att sova. 

Dragon, Fransk är en av våra mest använda kryddor. Bladen bör plockas färska, det att torka bladen, det går bra att frysa färska blad. Kryddan är mild och full av aptitretande ämnen och den passar till en mängd olika maträtter och såser, till exempel bearnaisesås.

Dragon, Rysk är en nära släkting till fransk dragon. Den är flerårig och mycket härdig. Den livskraftiga varianten rysk dragon, växer sig högre och robustare än den franska, har något ljusare, längre och smalare blad som också är fint behårade. Den ryska dragonen har en kraftfull smak.

En Enen är tvåkönad, så han- och honblommorna sitter på olika buskar. Honblommorna utvecklas två år efter befruktningen till bär. Bären är en mustig krydda som passar till vilt och fläskkött. Krossa dem lätt före användningen.
Avkok på enbär används mot väderspänningar och dålig matsmältning. Rökning av enekvistar har sedan långt tillbaka utförts när pest och farsoter hotat. Enbär kan också användas som färgmedel för tyg och ger en gråbrun färg.

Fläder var gudinnan Frejas träd och ansågs locka till sig vänliga husvättar. Flädern ansågs besitta magisk kraft. Framför allt fläderblommorna används inom folkmedicinen. Av fläderblommorna får man fläderte, som verkar svett- och urindrivande och ges vid febersjukdomar och reumatiska besvär eftersom blommorna stimulerar svettkörtlarnas sekretion. Teet kan även användas som gurgelvatten. Med citron, socker och fläderblommor kan man göra en god saft. Dessutom anses fläderblomste lugna nerverna och lindra huvudvärk. Utvärtes kan samma te användas som kompress för trötta ögon och som ansiktsvatten.
Av bären kan man också göra fläderbärssaft, som verkar milt laxerande. Fläderbär har länge använts i förkylningstider. Varm fläderbärsjuice smaksatt med citron och honung sägs lindra influensa, bronkit och annat halsont. Både blad och bark kan ge biverkningar och bör därför EJ användas.

Fänkålen Fänkålsfrö har en aningen bitter, anisliknande smak, som är värmande och aptitretande. De färska bladen smakar sötare och fylligare. Fänkål är en traditionell krydda till kött, fisk och lamm. Fröna är också en god krydda i bröd. Det finns flera vilda fänkålsarter, vilkas frukter varierar i smak från sötaktig till ganska skarp. Fänkålsfrö innehåller en kraftig olja som stimulerande och matsmältningsbefrämjande egenskaper. Fänkålsblad kan användas mot trötta och inflammerade ögon. Grekerna använde fänkål som avmagringsört, romarna och kineserna betraktade fänkål som ett motgift mot ormbett och andra gifter. Den ur frukterna utvunna eteriska oljan ingår i ett ögonvatten som just påstås skärpa synen. Fänkålsoljan innehåller anetol (som även finns i anisolja) och verkar bl. a. matsmältningsbefordrande, slemlösande, lugnande vid hosta, kramplösande. väderdelande, matsmältningsbefordrande, desinficerande. Fänkål används även i form av te som blandats med koksalt, för ögonsköljning vid hornhinneinflammation.

Gråbo tillhör malörtssläktet och används som te vid aptitlöshet, matsmältningsbesvär. Gråbo anses även öka menstruationsblödningar och används vid amenorré och dysmenorré och har använts för att framkalla misfall. Släktnamnet Artemisia syftar på gudinnan Artemis, som bl.a. var barnafödandets gudinna, och bruket av gråbo vid förlossningar och kvinnosjukdomar har levt kvar i folkmedicinen på många håll i Europa. I den eteriska olja som gråbo innehåller ingår cineol, som har ansetts maskdrivande. Inom folkmedicinen används den fortfarande som ett aromatiskt bittermedel. OBS! Giftig i större mängder. Många är allergiska mot gråbons pollen.

Gräslök Går både att torka och frysa, men förlorar då mycket sting. Bör tillsättas strax före servering. Gräslöken innehåller mycket fibrer, vitamin A, folacin, karoten, och kalcium. Som örtmedicin stimulerar den aptiten, är milt laxerande och verkar främjande på matsmältningen. 

Gullviva har använts som slemlösande medel vid torrhosta och verkar även urin- och svettdrivande. Gullvivans blommor och blad har använts traditionellt som urindrivande och avförande medel. Av blommorna kan man inte bara bereda ett mycket aromatiskt slemlösande te utan även framställa välsmakande konfekt. Blomman har en sötaktig och angenäm doft, medan den kraftiga jordstammens doft påminner om anis.

Gurkmeja ingår i familjen ingefärsväxter och har flera egenskaper som kan vara nyttiga. Den torkade jordstammen används både för att färga växter och bakverk. Den är också en viktig beståndsdel i curry. Inom folkmedicinen har den bland annat använts för att bota inflammatoriska åkommor. Gurkmeja innehåller färgämnet curcumin som är en mycket kraftig antioxidant, tio gånger starkare än vitaminer. Antioxidanter ger skydd mot fria radikaler, de instabila syremolekyler som kan skada celler och viktiga molekyler i kroppen. I laboratorieförsök har curcumin också visat sig hejda tillväxten av olika sorters cancertumörer, bland annat bröstcancer, lungcancer, hudcancer och prostatacancer. För den vill börja äta gurkmeja på eget bevåg, är rekommendationen i forskningslitteraturen en rågad matsked per dag.

Gurkört har en doft och smak liknande gurka. De färska bladen och blommorna kan användas som ingrediens i sallader och soppor. Blad och blommor bör användas färska eftersom de snabbt förlorar sin smak och nyttiga egenskaper när de torkar. Både blad och blommor är rika på kalium, kalcium och mineral och lämpar sig utmärkt till en uppfriskande och blodrenande dryck. Den är mycket rik på slemämnen, vilket ger dem en  kylande och lösande verkan. Gurkört anses vara urin- och svettdrivande och används vid reumatiska besvär, vid febertillstånd, njur- och blåskatarr. Gurkörtens saft kan blandas med saften av källkrasse och maskros, för att få ett ansiktsvatten som även sägs vara blodrenande. Gurkörten har alltid förknippats med glatt mod och munterhet, “för att uppliva och göra sinnet glatt, för att förjaga allt missmod”. Den senare tidens forskning visar på att den faktiskt stimulerar adrenalinproduktionen. 

Indiankrasse är lättodlad och krassens blad innehåller höga halter av C-vitamin och värdefulla mineraler. De har också en renande och antiseptisk verkan. Alla delar av växten, blad, stjälk, blomma, frö, är ätliga. Blad, knoppar och blommor av krasse blir en stark, pepprig kryddtillsats i sallader. De omogna frukterna kan läggas in i ättika som kapris, men större mängder verkar laxerande. Bladen innehåller värdefulla mineraler och har hög C-vitaminhalt. Hela växten innehåller beståndsdelar som motverkar bildningen av sjukdomsalstrande bakterier och svamp utan att nämnvärt påverka den normala bakteriefloran i tarmen. Indiankrasse kan därför vara effektivare än antibiotika, särskilt vid behandling av akuta och kroniska urinvägsinfektioner. För utvärtes bruk kan krossade frukter användas läggas som omslag på skavsår och bölder.

Hallon är släkt med björnbär och hjortron. Odlingen av hallon sköt fart under medeltiden. Bären var dock kända och uppskattade långt dessförinnan, vilket framgår av flera fynd av hallonfrön på förhistoriska boplatser. Nuförtiden används bären framför allt till saft och sylt, men på vissa håll ingår hallon i vin, ättika, sirap och likörer. Av bladen, som torkas, kan man laga ett te med stoppande verkan vid diarré. Ett avkok av hallonblad kan användas som gurgelvatten vid mun- och svalginflammationer eller som bad vid svårläkta sår.

Ingefära använde man redan för flera tusen år sedan i Kina vid problem med matsmältningen, orolig mage, diarré och illamående. Senare kom ingefäran till Europa och ansågs även här vara effektiv mot illamående, åksjuka, magknip, matsmältningsbesvär och väderspänningar, liksom mot inflammation i leder och muskler. Ingefära används mycket i det asiatiska köket och här i Sverige som smaksättare i fil och som krydda i olika maträtter.

Isop Färska blad kan skördas hela sommaren. Den aromatiska, något bittra smaken i isop, används som krydda i matlagning, i kött- och fiskrätter såväl som i sallader. Isopen hyser också medicinska kvaliteter. Den innehåller en olja som känns välgörande vid hosta, astma och influensa, den stärker “dålig mage” och främjar matsmältningen. Te på isopblad anses välgörande vid reumatism. De krossade gröna bladen läggs som omslag på sår. Oljan är antiseptisk och renande och används också i parfymindustrin.

Johannesört innehåller ämnen som verkar välgörande på ämnesomsättningen och gallproduktionen. De mildrar vid hosta. Johannesörten har också en dokumenterad antidepressiv verkan. Både blommor och blad används till att producera linement, en lenande olja för sår, stukningar och ömmande leder och muskler. Blommorna nyttjas även som brännvinskrydda.

Kakao i ren form kan sänka risken för cancer, diabetes, hjärtsjukdom samt stroke
tack vare ämnet epicatechin. Dessvärre smakar epicatechin mycket bittert och därför avlägsnar man det ur den kakao som används vid framställning av choklad. 
Kakaons innehåller även theobromin och koffein som verkar uppiggande, nyttigt fett i form av kakaosmör, immunstärkande ämnen och tryptofan. Tryptofan är ett utgångsämne vid kroppens tillverkning av serotonin och melatonin som har betydelse för sömn, avslappning och stämningsläge.

Kamomill är en av våra äldsta medicinalväxter. Hela växten doftar starkt aromatiskt. Den bör torkas omedelbart efter skörd för att inte försämras. Den innehåller, i synnerhet blommorna, en stark aromatisk olja, som har läkande, värmande och matsmältningsbefrämjande egenskaper. Den vanligaste användningen är att göra te på torkade blommor. Ett rogivande te för att lugna nerverna och förhindra mardrömmar. Att andas in ångor från blommorna kan vara lindrande vid luftvägsinfektioner. Blommorna kan också användas till varmt omslag mot inflammationer, varbildningar och reumatism. En lenande olja kan beredas av krossade färska blommor.

Kanel är bakteriedödande och ökar aptiten. Anses vara ett afrodisiakum, det är svampdödande och motverkar candida och jäsning. Bra för cirkulationen och lindrar blodbrist. Hjälper mot matsmältningsrubbningar och diarré. Kanel sänker dessutom blodsockret genom att agera på flera olika nivåer genom magsäckstömningen saktas ner och insulinkänsligheten förbättras. Kanel ökar också antioxidantförsvaret. Det finns tre sorters kanel, Ceylonkanel, kassiakanel och malabarkanel. Kanel innehåller kumarin som kan ge njur- och leverskador vid förtäring i stor mängd. Ceylonkanel, även kallad äkta, kanel är ljus i färgen, smaken är mild och aromatisk och kumarinhalten är låg. Den äkta kanelen har mer eller mindre försvunnit från den svenska marknaden och ersatts med kassia som har högre kumarinhalt. Den tredje varianten, Malabarkanel, även kallad träkassia, säljs i form av tjocka, hårda rör och kan härstamma antingen från sämre varianter av den äkta kanelen eller från andra arter och används mest som dekoration.

Kardemumma användes förr i tiden vid matsmältningsbesvär och ansågs ha god effekt på sådana åkommor. I Sverige används denna krydda mest i bakverk, medan man i asiatiska länder gärna använder dem i matlagningen. Kardemumma innehåller mycket antioxidanter och stärker immunförsvaret. Kardemumma har en lugnande inverkan samt en lätt vätskedrivande effekt.

Kattmynta utövar en speciell dragningskraft på katter – artnamnet kommer av latinets catus, katt. Kattmyntan är en gammal läkeört har den tidigare odlats för medicinskt bruk. De exemplar som man träffar på i naturen är förvildade. Kattmyntan skall verka lugnande på nervsystemet och hjälpa matsmältningen. Den används vid kikhosta och anses vara kramplösande, menstruationsökande, väderspänningsfördelande, svagt smärtlindrande och allmänt stärkande. Några färska blad att tugga på lär dessutom kunna tjäna som första hjälp och lindring vid tandvärk. Kattmynta anses även vara sårläkande.

Koriander är en av världens äldsta kryddväxter. Det mogna fröet smakar sött med en aning bitter apelsinsmak. Färska korianderblad har en stark nästan tvålliknande lukt och smak. I syd-sydost Asien odlas växten som insektsrepellent. Både frön och blad används i matlagning, främst i curryrätter. Koriander har även andra användningsområden. Den stimulerande oljan i korianderfrö verkar uppiggande och är bra för magen. Några stötta frön tillsammans med honung är bra vid hosta. Fröna kan få en viss narkotisk effekt om de äts i stora mängder, vilket förklarar benämningen “yrselfrö”. 

Kummin en starkt aromatiska krydda och kumminfrön används i bl.a. bröd. Även stjälken kan användas som krydda, likt persilja, men är betydligt mildare i smaken. Bladen kan ätas färska i sallader och i grönsaksrätter. Kumminfrö är rikt på protein och anses vara bra för matsmältningen och ges ibland till barn som har kolik. Ibland har kummindekokt rekommenderats för att öka mjölkutsöndringen hos ammande mödrar. Att tugga kumminfrö före måltiden underlättar matsmältningen och aptiten stimuleras. Frön och färska blad tuggas också för att friska upp andedräkten.

Körvel, Dansk används främst som krydda. Smaken är en aning söt med dragning åt anis. Starkast är smaken strax före blomning. Bladen kan torkas men mister då lätt sin fina arom. Det går också att frysa in bladen. Den är god till fisk, ägg, dessertost, såser och soppor och färska sallader. Lägg i kryddan mot slutet av tillagningen. Dansk körvel används också som läkeväxt. Den anses vara bra för magen och kan användas som svettdrivande medel vid förkylning och feber. Körveln har blodrenande egenskaper och anses också sänka blodtrycket.

Körvel, Spansk är en ört med stark aromatisk doft. Om man gnuggar bladen luktar de starkt av anis eller bröstkaramell. Spansk körvel odlas mest som kryddväxt. Den användes förr bland annat mot bröstbesvär och astma, färska blad ansågs lindra gikt, och frukt och rot lagda i brännvin var bra för magen.

Kyndel finns i två varianter, sommarkyndel och vinterkyndel. Kyndel påminner i smak om timjan och mynta med en dragning åt peppar. Torkad har den en lite bitsk smak. Kyndel är en traditionell krydda i bönrätter, men ger också en kryddig smak åt korv, köttpaj, soppor och kokta grönsaker. Sommarkyndel anses ha mer smak än vinterkyndel. Både vinter- och sommarkyndel är aromatiska, magvänliga och antiseptiska. De lindrar gasbildning. Färska blad har omedelbart lindrande verkan mot getingstick.

Kål inne­håller bland annat C-vitamin, kalcium och betakaroten, men också järn som vi som ­behöver i kroppen för blodbildning.

Lakritsrot/Lakrits äts som godis, i konfekt och likör, men är också bra som medel mot förkylning och hosta. Det är också milt laxerande. Te på lakritsstång anses lugnande och hostdämpande. Lakritsstänger brukar finnas på apotek eller i specialbutiker. 

Lavendel Hela växten har stark, lite tung doft. Blommorna och bladen innehåller stora mängder oljekörtlar. Även stjälken innehåller olja men av enklare kvalitet. Oljan från blommor, blad och stjälk är starkt antiseptisk och användes förr för att bota förlamningar. Den utspädda oljan kan användas till rengöring av sår, på bett och insektssting och kan masseras in i värkande lemmar och stela leder. Mest känd är Lavendel som botemedel mot huvudvärk. För att lugna huvudvärk och nerver och lindra matsmältningsbesvär kan man inta några droppar olja på en sockerbit. Stora doser kan ha en drogande verkan. Lavendelns söta doft och dess desinficerande och insektsavskräckande egenskaper gjorde att man i hushållen använde den vid rökning av sjukrum och som skydd mot mal och andra skadeinsekter i linneförråden. Utspädd lavendelolja struken på huden håller mygg och flugor på avstånd. Masserad i hårbottnen anses den främja hårväxten. Att använda lavendel som väldoft är känt sedan antikens dagar och blommorna är en välkänd ingrediens i potpurri och parfym.

Libbstickan är en härdig flerårig växt, även om den inte förekommer vilt här. Frö, blad och bladstjälkar har en stark, mustig lukt som påminner om selleri. Passar bra som krydda i soppor, sallader och vegetariska rätter. Fröet kan användas som brödkrydda. Även rötterna kan kokas och ätas men smaken är mycket stark. Libbstickan hjälper matsmältningen, lindrar väderspänningar, tar bort dålig lukt och är antiseptisk, renande, lenande och värmande. Dekokt på torkade blad är bra mot halsont och feber och kan användas som antiseptiskt gurgelvatten.

Lingon har en något sur och mjölig men ändå mycket uppfriskande smak. Lingonsylt och lingonsaft har haft och har fortfarande stor betydelse för folkhushållningen i Sverige. Den höga halten av bensoesyra i bären gör sylten hållbar utan tillsats av konserveringsmedel. Ett te berett av lingonblad används än i dag som ett medel mot urinvägsinfektioner genom att verka desinficerande på urinvägarna. Obs! Vid höga doser föreligger en viss förgiftningsrisk.

Långpeppar är kraftigt matsmältningsbefrämjande och värmande. Ger liv åt tröghet och löser slem och stockning. Smärtlindrande och cirkulationshöjande. Bra utvärtes mot artrit och muskelömhet. Massera in olja med peppartillsats. Kokas med bergssalt mot halsont. 

Läkemalva De unga bladen kan ätas i sallader, de äldre bladen i soppor, rötterna kan kokas eller stekas och de “ostliknande” frukterna kan tuggas färska. Alla delar är nyttiga och smaken är svag men delikat. Läkemalvan har odlats som läkeväxt sedan 700-talet. Den är en lenande, läkande ört, som innehåller slemämnen som ger lindring vid hosta och halsont. Den rekommenderas mot bronkit, invärtes inflammation och irritation, som stimulans för njurar samt verkar lugnande på tarmsystemet. Skörda bladen strax före blommning. Gräv upp rötterna för torkning på hösten.

Lök är en lite förbisedd superråvara som, förutom en hög nivå C-vitamin, inne­håller ett flertal näringsämnen och fytokemikalier som stärker immunsystemet och därmed motverkar infektioner. Lök anses vara bra för magen, den är bakteriedödande och har genom historien användas på bl.a. variga sår,

Malört har stark doft och bitter smak och växer vilt i Sverige. Det finns många olika sorters malört. Några används som krydda i bla Vermouth. Emil använder malört till att krydda bäsk. Av tradition skall blommorna skördas på natten den 24 augusti, på bartolomeinatten.
Förr ströddes malört ut på golven som insektsmedel och hängdes bland kläder för att skrämma bort mal. Sjukhusgolv desinficerades med ett avkok på malört.
För invärtes bruk har malört använts för att öka produktionen av magsafter och ansågs vara bakteriedödande, kramplindrande, menstruationsreglerande, urindrivande och allmänt stärkande.
En varning bör dock utfärdas mot att inta för mycket. Den bör inte användas för frikostigt som krydda eftersom den innehåller det giftiga ämnet thujon som kan bl.a. framkalla, mag- och tarmkramper och skada nervsystemet. Malört innehåller ett giftigt ämne som kan framkalla mentala skador. Absint, en malörtslikör, var en populär dryck i Frankrike under förra seklet. Intagen i övermått gav den så svåra skador att den förbjöds av myndigheterna!

Maskrosen har många användningsområden. De guldgula blomkorgarna slår ut på senvåren och en andra gång på sensommaren.
Passa på att plocka bladen när de är späda och ät dem i sallader, stekta i smör eller kokta i grönsaksgrytor då de innehåller massor av mineraler och vitaminer.
Både blommor, blad och rot går att göra avkok på. Drycken anses uppiggande, urindrivande och milt laxerande. Dessutom ökar den aptiten och ämnesomsättningen.
Avkok av maskros passar till ansiktsvatten eller som tillsats i badvatten.

Mejram passar bra till sallader, grönsaksrätter och mjölkrätter. Te av mejram används mot alla “förkylningssjukdomar i hjärnan och i huvudet.

Morötter innehåller bland annat C- och D-vitamin, fibrer, kalcium samt betakaroten. Betakaroten är en antioxidant, vilken omvandlas i kroppen till A-vitamin. Dessutom sägs betakaroten minska risken för solskador på huden och stärka immunförsvarsfunktionerna i kroppen.

Mynta finns i flera varianter. Myntorna är goda färska men kan också torkas och frysas. Mynta-te är en allmänt känd dryck. Myntorna har varit uppskattade läkeväxter sedan antikens. Pepparmynta har den starkaste och mest karaktäristiska mintlukten. Den odlas i stor skala för utvinning av pepparmyntsolja. Oljan innehåller mentol, som är ett antiseptikum och verkar smärtlindrande och kylande. Den sägs vara ett effektivt medel mot kolik och väderspänningar. (Ej för långvarigt bruk och bör ej ges till små barn). Tugga bladen vid tandvärk eller drick te vid magbesvär, förkylning och influensa.

Nypon anses vara bra mot sjukdomar som magsår, feber, förkylning, influensa, hjärtsjukdomar och gallsjukdomar. Skörbjugg botas av nypon tack vare den höga halten av C-vitamin. De nyttiga nyponen innehåller också A-vitamin. Nyponsoppa är välkänt, men det är också gott och nyttigt med gelé och te av nypon. Rosornas kronblad är goda färska i sallader eller kokta i sylt och gelé. De är sammandragande och uppfriskande. Tillsammans med honung är de bra mot heshet och tillsammans med vinäger lagda på pannan kan de bota huvudvärk. Genom destillation av kronbladen utvinns rosenolja som sedan spädes med vatten och sprit till rosenvatten. Nyponbuskens gröna blad ger ett nyttigt te.

Oregano, Kungsmynta, är väl pizza- och pastakryddan nummer ett. Oregano sägs stimulera aptiten genom att öka produktionen av galla och magsafter. Den används också i gurgelvatten och som tillsats i badvattnet vid hudinflammationer. Oregano anses ha magiska krafter, till exempel vid häxbesvärjelser och exorcism. Enligt nya rön kan oregano hjälpa vid magsjuka genom att försvaga viruset som orsakar infektionen.

Persilja är en av våra äldsta kulturväxter. Ända sedan antiken har den använts som både trolldoms- och läkeört. Den är rik på järn och på A- och C-vitamin. Anses bland annat ge lindring vid blås- och njurinflammationer, njursten och matsmältningsbesvär. Enligt gammal folktro skyddar persiljan nyförlösta kvinnor mot onda andar. Detta har förmodligen att göra med att den innehåller ett ämne, apiol, som anses stimulera livmodern och lindra menssmärtor. Persilja och selleri innehåller dessutom ämnet apigenin, som forskare har kommit fram till kan motverka tillväxten av bröstcancerceller.

Pimpinell finns främst i odlat tillstånd i Sverige och är en nyttig och hälsosam ört. De unga bladen är friska, kylande och en aning bittra, liknande smaken på gurkskal och är goda till sallader, grönsaker, soppor och sommardrycker. Ett avkok kan drickas som uppiggande medel eller användas som balsam på solbränna och vid hudbesvär.

Pors kallas även skogshumle, och den har använts som ersättning för humle vid ölbryggning. Porsölet påstås ha blivit starkare än vanligt öl bryggt med humle, men det skall också ha givit upphov till ett svårartat bakrus med intensiv huvudvärk. Pors användes redan på vikingatiden i mjöd, och det svåra bakruset kan ha medverkat till att sprida ryktet om “nordmännens raseri”. Såväl bladen som knopparna och blommorna är försedda med körtlar som avsöndrar en flyktig olja, vilket ger porsen en aromatisk doft. Idag används pors framför allt som brännvinskrydda, men förr användes växten som läkeört inom folkmedicinen. Man tillsatte pors till badvattnet som sårmedel mot bältros, och olika porsberedningar användes mot hudåkommor som skorv och håravfall. Pors är kraftigt laxerande, har tillväxthämmande avdödande effekt på vissa bakterier, svampar, insekter. Det har använts vid gikt och som abortmedel. Av porsens frukter kan man utvinna ett vax som kan användas vid ljustillverkning. 

Potatis innehåller många näringsämnen och vitaminer och är en bra källa för vitamin B6 som stimulerar serotonin, det så kallade “må bra-hormonet” som gör oss lugna och glada.

Renfana är en uråldrig medicinalväxt som använts främst mot inälvsmask och löss. Den har en intensiv doft och bitter smak. Den har sedan medeltiden använts som maskmedel och innehåller det giftiga ämnet thujon, se Malört. Förr var växten en ofta odlad läkeväxt som botade flera olika sjukdomar, speciellt kvinnosjukdomar. Såväl blommor som blad har använts som brännvinskrydda. Obs! Att använda renfana för invärtes bruk anses numera inte helt ofarligt. För utvärtes bruk ska ett avkok av renfana hjälpa mot löss och ett varmt omslag av krossade blad kan läggas på värkande leder, stukningar, inflammationer och åderbråck.

Ringblomman Bladen är ätliga men beska. Kronbladen kan ersätta saffran för att ge färg åt ris och bakverk, men den kan inte ersätta saffran som smaksättare. Ringblomman används framförallt som läkemedel och de aktiva ämnena finns framför allt i blommorna. Kronbladen verkar stimulerande och svettdrivande. Avkok på dem ger “tröst för hjärtat och humöret”. Ett extrakt av torkade blommor och kokande vatten kan användas vid gallbesvär, inflammationer i gallblåsan och urinvägarna. Det kan också användas för gurgling eller sköljning vid inflammationer i munhålan och svalget. Växtslemmet i både blommor och blad gör dem värdefulla för hyn och som läkande och smärtlindrande sår-lotion. Färska stjälkar kan läggas direkt på inflammationer, vårtor och liktornar.

Rosmarin har använts som krydda och medicinalväxt sedan antiken. Den doftar starkt och används till exempelvis lamm, vilt och gris. Rosmarin var förr en omtyckt ölkrydda. Den är en upplivande och antiseptisk ört, som lugnar nerverna, stimulerar matsmältningen och stärker hjärta och huvud. Bör inte användas under graviditet. Förr användes oljan till att gnida in trötta giktbrutna ben och värkande leder. Te på färska eller torkade blad rekommenderas mot huvudvärk. Rosmarin ingår i många hårvårdspreparat. Avkok kan användas som ansiktsvatten. Tron på rosmarins förmåga att bevara ungdomen återfinns i alla växtläror sedan antikens dagar. Till och med att bara lukta på rosmarin sades “hålla eder ungdomlig”. Rosmarin anses även verka lindrande vid cirkulationsbesvär, nervösa hjärtbesvär, lågt blodtryck och vara aptitfrämjande. Den ska också kunna hjälpa vid depressioner.

Rödbetor inne­håller även mycket antioxidanter som ­hjälper till att hålla snuvan på avstånd. Andra nyttigheter är till ­exempel magnesium, järn, kalium och folat. Folat brukar ges som tillskott till gravida för att fostret ska utvecklas normalt.

Rölleka har en stark kryddlukt och innehåller en flyktig blåfärgad olja och bitterämnet achillein. Avkok på röllekan används som ett läkemedel mot diarré, smärtstillande, mot reumatism och som abortframkallande medel. Rölleka anses vara bra för att läka sår.

Salvia används ofta i matlagningen till exempelvis till kalkon och skinka. Namnet salvia kommer från latinets salvus och betyder sund, frisk och har i flera tusen år använts som medicinalväxt. Salvian är bland annat bra vid halsont, heshet, inflammation i munhålan och vid svettning. De färska bladen bör skördas tidigt för bästa smak. Bladen kan också torkas men behåller inte doften så länge. Den sades ha de allra flesta “gåvorna” och kunde bota fler sjukdomar än någon annan växt. Den verkar sammandragande och uppfriskande, febernedsättande och blodrenande. En dekokt på bladen är välgörande och avslappnande. Den sägs lindra huvudvärk och stressymptom och påskynda menstruationen. En stark dekokt är ett effektivt gurgelvattenvatten för halsont, sår i munhålan eller blödande tandkött. Tunt och grånande hår sägs bli livskraftigare och mörkna av regelbundna sköljningar med salviaavkok.

Saffran är en exklusiv krydda från saffrankrokus och innehåller färgämnet crocin och det väldoftande safranalet. Saffran är den dyraste av alla kryddor, då det går åt mellan 120000 och 140000 blommor till ett enda kilo. I Homeros lliaden och i Höga visan i Bibeln omtalas saffran, och växten var länge viktigare som läkemedel än som krydda. Dioskorides anbefallde saffran mot olika kramptillstånd, arabiska läkare rekommenderade drogen som menstruationsökande medel, och under medeltiden och renässansen användes den mot allehanda lidanden. Sin ställning som medicinalväxt behöll saffran till långt in på 1700-talet. Saffran har även använts som dyrbart färgmedel. Av märkena får man en klar, gul färg som bl. a. använts för att färga textilier. Så bar t.ex. antikens högvälborna damer gärna saffransfärgade kläder. OBS! Giftigt i stora mängder 10 g är dödlig dos för en vuxen.

Selleri Sellerifrö används mot nervös mage och förstoppning och som urindrivande medel. Selleri har en lite skarp och salt smak. Den innehåller kemikalier som har en lugnande effekt och kan göra insomningen lättare. Persilja och selleri innehåller dessutom ämnet apigenin, som forskare har kommit fram till kan motverka tillväxten av bröstcancerceller. Selleri anses bra vid oregelbunden menscykel och PMS. 

Smörgåskrasse Om smörgåskrasse skriver Hoffberg år 1784, i andra upplagan av Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom, att den ger en “hälsosam sallat, drifwer urin, botar skjörbjugg, som hela denna class: fröen stötte med wattn eller olja til salwa, borttaga hufwudsår hos barn, då den påstrykes”. Nu är krasse främst sedd som ett lättodlat och vitaminrikt smörgåspålägg. 

Solros finns i många olika sorter, allt ifrån långa gängliga till korta kraftiga och med olika färger. Solrosfröolja är rik på vitaminer och mineral, särskilt järn, och har låg kolesterolhalt. Frökärnan har en got nötig smak och består till 25% av protein. De mindre blomkorgarna som ibland växer ut från huvudstammen kan ätas som kronärtskockor. De gröna bladen och fröna är bra hönsfoder. Solros är också en populär växt hos biodlare då den producerar stora mängder nektar.

Sparris innehåller en mängder med näringsämnen, bl.a. natrium, folsyra och K-vitamin. Den innehåller dessutom aminosyran tryptofan som behövs för hormonet serotonin, vilket är bra för att motverka depressioner. Dock innehåller sparris puriner som medverkar till bildandet av njursten!

Spiskummin är rik på vitaminer och mineraler samt motverkar klenhet och trötthet. Hjälper kroppen att absorbera närning. Bra för gasbildning, matsmältningsrubbningar, anemi, migrän, nervösa tillstånd och brist på sexuell drift. Anses ha svalkande egenskaper och renar blodet. Genom att värma kryddan i olja eller torrosta den förstärks smaken och den näringsrika ämnena.

Taklök har planterats på tak och runt boplatser för att skydda mot åska, blixtnedslag och häxeri. Krossade eller mosade blad ansågs vara kylande och sammandragande. De användes för att bota och lindra hudinflammationer, getingstick, finnar, vårtor, liktornar och brännsår. Också mot huvudvärk var taklöken verksam om de krossade bladen hölls mot tinningarna.

Temynta är en växt som trots namnet inte är släkt med myntorna. Temyntan har en aromatisk och frisk smak. Färska blad och blommor används i sallader, te och kalla drycker. Som läkeväxt används den mot matsmältningsrubbningar och är bra mot hosta.

Timjan har en stark doft som lockar till sig bin. Den behåller sin arom väl när den torkats och den starka smaken försvinner inte i långkok, till exempel ärtsoppa. Frånsett sitt värde som krydda har den konserverande egenskaper. Bladen innehåller flera starka oljor. Samtliga kryddväxter innehåller eteriska oljor, bitter- och garvämnen. Timjan innehåller det starkt bakteriehämmande och konserverande ämnet thymol och timjan kan användas i antiseptisk salva. Avkok kan användas för att rengöra sår eller gnida in hårbotten för att stimulera hårväxten eller som gurgelvatten vid inflammerade halskörtlar. Te på bladen är uppiggande, bra för magbesvär och väderspänningar. Timjan har sedan urminnes tider ansetts vara verksam mot anemi och matthet, hosta och influensa. Timjan ska vara bra vid bland annat heshet, kikhosta, luftrörskatarr, snuva och förkylning. Andra timjanarter har liknande egenskaper. Citrontimjan har en skarp citronsmak och är särskilt användbar som kryddört. Backtimjan är en lågvuxen, mattbildande art som är härdigare men mindre aromatisk än de båda andra.

Valeriana, vänderot, betraktades under medeltiden som ett universalläkemedel. Senare påstods den vara ett effektivt medel mot epilepsi, och när man i Frankrike under Napoleonkrigen led brist på kinin användes vänderot även som febernedsättande medel. I våra dagar anses växten vara ett av de bästa lugnande medlen vid nervösa besvär, oro och sömnlöshet. Vänderot har också använts som aptitdämpande medel, som medel mot nervösa hjärtbesvär och som kramplösande medel. Den torkade vänderotens säregna, oangenäma lukt utövar en sällsam dragningskraft på hankatter.

Vitlök har använts som krydda och medicinalväxt i tusentals år. Den anses effektiv mot bland annat bakterier och svamp och stimulerar immunförsvaret. Det är det svavelaktiga ämnet allicin som ligger bakom de antibakteriella egenskaperna hos vitlök. Vitlök är även bra mot infektioner som förkylning, inflammationer och reumatiska problem och verkar slemlösande vid luftrörskatarr. Den hjälper vid dålig matsmältning och diarré då den är bra för bateriefloran i tarmarna genom att ta död på skadliga bakterier men spara nyttobakterierna. Vitlöken är dessutom bra för hjärtat, då den vidgar blodkärlen och förbättrar cirkulationen. Vitlöken sänker blodtrycket och det onda LDL-kolesterolet och förtunnar blodet, något som minskar risken för blodproppar och stroke. Den anses också kunna vara bra mot ateroskleros. Vitlök anses även vara renande, bra mot tungmetaller som kvicksilver och toxiner av olika slag och motverka cancer. Vitlök är också ett effektivt medel mot myggor och fästingar. 

Vinruta är en avlägsen släkting till apelsin och citron. Den är inte härdig i vårt klimat. Vinruta innehåller rutin och mycket beska oljor. Dessa oljor verkar irriterande på huden. Oljan sägs också kunna orsaka missfall. Alla växtens delar är giftiga. Likväl är den en krydda som används i matlagning, i måttliga mängder. Bladen används i sallader och drinkar för att ge en aromatisk och besk smak. Den används tillsammans med andra örtkryddor i kryddsmör och dessertostar samt i marinader till viltkött. Störst användningsområde har vinrutan nog haft som medicinalväxt. Vinrutan innehåller beståndsdelar som verkar lugnande på nervsystemet. Den har också milda diuretiska egenskaper, stimulerar aptiten och förstärker blodkärlen. Vinruta ingår i huskurer mot matthet, nervös huvudvärk och hjärtklappning. Den användes tidigare som motgift vid förgiftning. Vinruta var en vanlig ingrediens i mediciner mot pesten. Torkad och pulveriserad vinruta ströddes på insektsangripna växter och torkade kvistar hängdes i skafferiet som skydd mot flugor. Vinruta bör aldrig användas för medicinering på egen hand.

Zucchini tillhör pumpa­familjen och är en bra källa för både A- och C-vitamin, båda kraftiga antioxid­anter. Dessutom inne­håller skalet massor av K-vitamin och kostfibrer som är bra för matsmältningen.

Åbrodd har en kraftigt söt och genomträngande doft med ton av citron och det är för doftens skull som den är populär i örtagården. Åbrodd innehåller en stark antiseptisk och desinficerande olja, absintol, som förr ansågs vara ett effektivt medel mot inälvsmask. Åbrodd bars omkring på gatorna som skydd mot infektioner. Åbrodd används även mot diverse parasiter. Buketter av torkad åbrodd kan hängas i garderoben för att skydda mot klädmal, i hönsgården skyddar den skydda hönsen mot löss och planterad i närheten av rosor anses den kunna förhindra bladlusangrepp, i närheten av fruktträd motverka skadeinsekter och bland kål skydda mot vit kålfjäril. Snaps kryddad med åbrodd kallas Huggormsbrännvin.

Älggräs doftar gott av mandel och honung. Bladen luktar nyslaget hö när de torkar och älggräs var den traditionella kryddan i mjöd. Älggräs har vattendrivande egenskaper, verkar sammandragande och framkallar svettning. De effektivaste ämnena finns i blommorna, som innehåller salicylsyra, och gör älggräset verksamt vid feber och förkylning och reumatiska besvär. Det lugnar också nerverna och ger lugn sömn. En dekokt på bladen kan ges som milt stoppande medicin vid diarré.

Äpplen innehåller en mängd vitaminer och mineraler, till exempel C-vitamin, kalcium och järn, men innehåller också fibrer som håller mage och tarm i trim. Ät helst med skalet på för det är där de flesta nyttig­heterna sitter.